Några offer får tydligen accepteras
Jan G Andersson kan vara stolt över en sak. Han har med ledaren ”Villaägarlobbyn och sanningen” just slagit rekord i osmakliga insinuationer, missvisande fakta och löjeväckande antydningar.
Villaägarnas Riksförbund är en organisation med 321 000 medlemshushåll fördelade över hela landet. Vi företräder ett brett genomsnitt av vanliga småhusägare, vars partipolitiska färgskala är representativ med befolkningen i stort.
Detta avspeglas också i de frågor vi driver för att påverka politiska beslutsfattare. Under de senaste åren har vi bland annat lyft fram konstruktiva förslag för lägre energikostnader, ökad trygghet för de småhusägare som hyr marken av kommunen, bättre skydd mot kapade lagfarter och för en bostadspolitik som leder till ökat utbud av byggbar mark, så att fler kan förverkliga sina drömmar om ett eget hus.
Att som Jan G Andersson insinuera att vi endast driver frågor för ”alla i rikemansreservaten”, för de ”välbesuttna” och för ”överklassreservatens privilegier” är inte bara i sak djupt felaktigt. Det visar också att han inte har något intresse av att ge sina läsare en korrekt bild av den omvärld han är satt att bevaka och kommentera.
Givetvis står också skattefrågor högt på vår agenda, eftersom skatter – speciellt när de höjs kraftigt – har stor betydelse för många småhusägares förutsättningar att bo kvar i sina hem. Den tidigare fastighetsskatten var ett problem framför allt för många med stora lån eller små inkomster och som därmed hade små marginaler i sin boendeekonomi. Detta eftersom den i framför allt storstadsregioner och attraktiva kustområden plötsligt kunde öka med 10 000-tals kronor. För den vars inkomster var oförändrade innebar detta en stor privatekonomisk utmaning.
Den sittande regeringens reform av fastighetsskatten var viktig och välkommen men inte perfekt. Villaägarna riktade framför allt kritik mot att det godtyckliga taxeringssystemet blev kvar som bas för beskattning för alla med låga taxeringsvärden, samt att deras 25-procentiga skattesänkning snart kom att ätas upp av höjda taxeringsvärden. Vi kritiserade också införandet av den uppskovsskatt som de rödgröna nu vill sänka, inte minst eftersom den hade en retroaktiv effekt och därför påverkade privatekonomin lika oförutsett som den tidigare fastighetsskatten gjort.
I vårt remissyttrande på regeringens reform föreslog vi en kommunal avgift med tak på 2 800 kronor istället för 6 000 kronor, därför att vi ansåg att hela landet borde gynnas av en reform. Vår finansiering skedde inom boendesektorn .
Jan G Andersson påstår att ”personer med låga inkomster inte får någon höjd fastighetsskatt” när de rödgröna ska återinföra den – i en första våg för de högt taxerade husen. Inte heller detta är sant. Faktum är att alla som har en inkomst över 13 306 kronor och som bor i ett högt taxerat hus får en höjd fastighetsskatt. Detta trots begränsningsregeln, som alltså bara begränsar hur mycket skatten ökar med.
Inte heller har han rätt när han påstår att begränsningsregeln under den socialdemokratiska regeringen innebar att ingen fick höjd skatt. Den hade nämligen ett undantag – och gällde inte för exempelvis pensionärer som var bosatta i ett hus vars taxeringsvärde plötsligt steg över tre miljonersgränsen. För dem kunde alltså skatten öka kraftigt utan att deras pensioner förändrades.
Villaägarnas principiella motstånd mot fastighetsskatten – oavsett hur många som inledningsvis drabbas – handlar om att skatteuttag baserat på godtyckliga och skenande taxeringsvärden skapar oförutsägbarhet och otrygghet i boendet. En sådan beskattning blir mest besvärlig för dem med sämst betalningsförmåga, exempelvis pensionärer som bott i sina hus under många decennier och som köpt dem till helt normala priser.
För Jan G Andersson tycks detta inte vara något problem. Några offer på vägen får accepteras när ”kapitalisterna” som nu har råd att köpa deras hus ska klämmas åt.
